sandrakalle

Jag blir så glad och rörd över hur många det är som stöttar en i min resa till bättre välmående, människor som man kanske bara har stött på någon gång ibland eller kanske inte alls.Blev så otroligt rörd över min Pt Helenas fina blogginlägg. Jag är så otroligt peppad nu så det ryker nästan lite ur öronen :) Så detta blogginlägget är tillägnat till alla er där ute som stöttar mig i detta, det känns helt fantastiskt roligt. Men den är även tillägnad alla er där ute som kämpar varje dag för att må bra. Det behöver inte vara en övervikt utan det kan vara en sjukdom eller ett förhållande som gör att man inte mår bra. Alla har vi våra dagar då man bara vill krypa in i ett skal och gömma sig för omvärlden, men då ska man ha i åtanke att kanske där ute finns det nåfon som har gått igenom det jag går igenom, kanske finns det någon där ute som kämpar lika mycket som jag gör. Detta kan ge en kraft att orka kämpa på. För mig fick jag den kraften då jag träffade Kalle. Jag har inte haft det lätt här i livet, jag har kämpat varje dag sen grundskolan, kämpat för mig själv men även för mina syskon och min underbara mamma. Min mamma har verkligen kämpat, det är även från henne som jag får min vilja att kämpa och min vilja att klara av min resa. Jag växte upp som alla barn med en mamma och en pappa, men det var bara mamma som fanns där riktigt i vått och torrt. Min pappa gjorde väl så gott han kunde och så gott han klarade av, ni ser min pappa var inte som alla andra pappor utan han hade en förkärlek till flaskan. Jag ska inte skylla min pappa för min övervikt utan den har jag skapat själv, men pappa var en del av det. Jag älskade min pappa, han gjorde ju så gott han kunde. Pappa dog 2008 i en massiv hjärtinfarkt, han blev bara 44 år gammal. När pappa dog så hade jag och Kalle varit tillsammans i knappt 3 veckor. Det var då jag började att lägga på mig alla onödiga kilon. Jag kunde inte hantera att pappa dog, kunde inte riktigt sörja honom så då började jag att tröstäta. Det är först nu som jag har tillåtit mig att känna saknad och sorg, så där 4 år senare. Sorg kommer när den kommer det är inget man ska tvinga fram. Men jag har insett nu att jag inte vill gå samma öde tillmötes som min pappa gjorde. Utan jag är villig och motiverad för att kämpa för MIG och inte låta någon stoppa mig. Det är mitt liv och jag är den enda som kan ta tag i det och göra en förändring. Ens liv är mycket viktigare än att dra runt på en massa onödiga kilon. Livet är här och nu, låt oss göra en skillnad. Inte bara för oss själva men för våra medmänniskor, för vår familj och vänner. Ta hand om er där ute! Kram